INGEN kan vara glad över att ta studenten. Ingen. Det skulle i så fall vara de som i tolv år varit lite utanför och slitit sig igenom dag efter dag utan att någon lagt märke till dem förutom de gånger de tappat tallriken i golvet eller haft ovanligt fula jeans på sig. Hur som helst, vi – ni kanske, ska inte placera mig i själv i en kategori (eller?) – andra har varit med våra kompisar dag efter dag. Och fått betalt för det! Inte så mycket men tillräckligt för att man ska klara sig en månad när man samtidigt bor hemma. Vi har kommit till skolan några minuter efter halv nio i 12 år och suttit oss bredvid vår bästa kompis, lyssnat på läraren en stund och spenderat resten av tiden med att prata om antingen tjejer eller flickor. Jag kommer att sakna skolan.

Jag kommer ihåg ettan. Alla kom till skolan med sina föräldrar, barnen var lite nervösa, föräldrarna supernervösa. Efter en timme av upprop (där jag faktiskt fick beröm av läraren för att jag var så bra på att räcka upp handen innan jag pratade, hittills första och troligen sista gången jag fick höra det) gick man hem i sina nyinköpta kläder och längtade efter sin första riktiga skoldag. Några dagar senare fick vi vår första läxa. Vi skulle färglägga en teckning genom att fylla i olika fält beroende på vilken siffra som stod i fältet. Jag fick ropa in min kusin som hellre ville leka än göra sin läxa, jag ville ju göra läxan! Jag drar mig till minnes att mamma berömde mig att det var bra gjort av mig att göra läxan innan jag lekte (det var hittills första och troligen sista gången jag fick höra det.)

En annan dag jag kommer ihåg är i åttan när vi fick tillökningen i klassen. När dörren öppnades stod det fyra killar i tripp, trapp, trull, trill(?)-ordning där. Den ena av dem var denna tidnings redaktör och en annan var en kille som blev min bästa vän och som är en av anledningarna till att jag faktiskt inte längtar till studenten.

Ett tredje exempel är dagen det var dags att börja gymnasiet. Veckan innan hade jag bytt från Sam på Rekarne till Sam på Eskil. Vi samlades på Sylviabron, jag, Hannes, Hanna och Jakob. Dagen innan hade vi pratat igenom vad som var okej att ha på sig, man ville ju inte göra bort sig första dagen som ”vuxen”. Jag hade på mig en orange (what? säger ni som känner mig) t-shirt, ett par tighta upprullade jeans och flip-flops. Hannes och Hanna skakade av nervositet på vägen genom Forsparken. Vi skulle bli stora nu. Det var början på tre underbara gymnasieår.

Även om min klass inte riktigt var som den jag spenderade högstadiet tillsammans med så har vi haft en del skoj ändå. Fast de som har gjort dessa år till något att minnas är fler än de, till exempel Micke, Teddy, Hampus och tidigare nämnda Hannes. Kommer vi någonsin att glömma tjejen som ramlade på gurkan vi lagt på golvet? Eller när vi gömde oss i klassrummet efter att vi skjutit en fotboll genom en ruta? Eller alla handbollsmatcher? Eller de evighetslånga sittningarna i matsalen?

Som ni förstår så är studentångesten här och det är bara en vecka kvar tills livet är över. Vi har ingen aning om vad det innebär att bli vuxna. Allt det ansvar som ska tas och alla räkningar som ska betalas.

Men lycka till alla studenter! Det kommer säkert att gå jättebra för allihop…

Inga relaterade inlägg